Dags för lite tur i TV-pucken

Ska man tro Wikipedia var det Sven Tumba som tog initiativ till TV-pucken i slutet av 1950-talet. Han påstås ha kontaktat Bengt Bedrup och Gävlepojken Gert Engström, som var chef för TV-sporten, och frågat om det fanns något intresse för att vara med och dra igång en distriktsturnering för pojklag.

Fast det är inte helt klarlagt att det var så det gick till. En annan version säger att Bengt Bedrup frågade Tumba om han hade någon idé om hur TV skulle kunna bidra till att utveckla ungdomsishockeyn – men han glömde alltihop. Och när Bedrup efter någon månad ringde och frågade så kastade Tumba bara ur sig att man kanske skulle kunna dra igång en distriktsturnering.

– Vi kan kanske kalla den...eh, TV-pucken?

Alla inblandade är numera döda, så vi lär aldrig få något hundraprocentigt svar på hur det verkligen gick till. Däremot är det fastslaget att turneringen blev en omedelbar succé och att den under alla år bidragit till att fostra spelare i hela landet och att en stor majoritet av alla svenska elitspelare någon gång varit med och representerat sitt distrikt.

Den allra första turneringen spelades redan 1959 och var öppen för spelare under 17 års ålder. Bara åtta lag ställde upp, däribland Gästrikland med blivande stjärnor som Håkan Wickberg och Bo ”Drobny” Zetterberg. Även Sandvikengrabben Börje Jäder fanns med, men han skulle senare bli bättre i fotboll än i ishockey.

Alla matcher direktsändes i TV, bara det var helt unikt och triggade verkligen intresset ute i distrikten. Nästa år, 1960, ställde 14 distrikt upp med lag. Värmland vann och Gästrikland slogs ut av Ångermanland i gruppspelet. Drobny och Börje Jäder var fortfarande med i laget – liksom Virus Lindberg, Inge Törnlund (som då spelade i Trödje) och Ralf Eriksson som senare skulle bli stjärna i bandy.

Gott om talang där, men det var det förstås i många andra lag också.

Ja, sedan har det rullat på. Det dröjde inte länge förrän alla distrikt anmälde lag, och under årens lopp har det varit ganska tydligt var hockeykulturen varit mest levande. Och kanske vilka distrikt som sett propagandavinsten med ett bra TV-pucklag och valt att satsa förhållandevis stora resurser på grabbarna.

Styrelsen i början av 1960-talet med Thore Söderström och Tage Malmberg i spetsen bestämde sig för att det fick kosta vad det kostade, och redan första säsongen fick kassören Sop-Åke Andersson hämta så mycket pengar ur kassaskåpet för att täcka utrustning, resor och uppehälle att den berömda Robin Hood-fimpen guppade i mungipan.

Efter 25 år kostade TV-puckgänget sexsiffrigt, men då var Sop-Åke inte med längre.

Gästrikland har alltid haft minst ett elitlag på seniornivå, och kanske är det därför som det ibland har suckats över att förväntningarna på TV-pucklaget inte har infriats.

Hur har det då varit med den saken?

Jo, man kan nog konstatera att vi har fått uppleva några rätt skapliga besvikelser. Mellan 1970 och 2022 har Gästrikland spelat sju finaler – och förlorat sex av dem.

Enda segern kom år 1974, och så här såg vårt så framgångsrika lag ut:

Målvakter: Håkan Åkerblom, Strömsbro, Mårten Edorsson, Brynäs, Per Stenberg, Hofors.

Backar: Thomas Åhlén, Hofors, Christer Nyström, Åbyggeby, Kenneth Andersson, Åbyggeby, Gunnar Persson, Brynäs, Lars Kjellgren, Brynäs, Mats Lingvall, GGIK.

Forwards: Anders Wallström, Hofors, Ulf Åström, Hofors, Anders Persson, Hofors, Anders Krusell, Hofors, Anders Grönlund, Hofors, Stefan Käll, Hofors, Mikael Larsson, Brynäs, Conny Silfverberg, Brynäs, Håkan Bergström, Brynäs, Mikael Lundén, GGIK, Kjell Karlsson, Sandvikens IK, Ralf Karlsson, Strömsbro, Lars Hall, Strömsbro.

Ledare: Kjell Damberg och Runar Söderström.

Det är värt att notera att truppen dominerades av Hofors IK. Åtta av de 21 spelarna hörde hemma där – och superstjärnan Conny Silfverberg, som hade följt storebror Jan-Erik till Brynäs, var också fostrad i Hofors.

Slutspelet skulle avgöras i Gavlerinken, så det hade varit snopet om grabbarna inte hade kvalificerat sig. Men via 2–1 mot Halland i Trelleborg och 3–1 mot Uppland i Uppsala gick det vägen, och förväntningarna på laget var ganska uppskruvade när slutspelshelgen 26-27 oktober närmade sig.

De infriades. Gästrikland vann semifinalen mot Skåne med 4–0 och finalen mot Medelpad med 1–0 sedan Stefan ”Musse” Käll gjort målet med elva sekunder kvar att spela.

Så här står det i Gästriklands Ishockeyförbunds årsberättelse för säsongen 1974-75:

”På ungdomssidan sätter vi givetvis vårt TV-lag allra främst. Genom lagets utomordentliga prestation att hemföra slutsegern i TV-pucken 1974 har ungdomsishockeyn i distriktet fått ett verkligt fint propagandavapen, vilket ytterligare förstärktes av att finalomgångarna spelades på Gavlerinken inför nästan 11 000 begeistrade åskådare under de två tävlingsdagarna, detta trots att matcherna direktsändes i färg i TV och således nådde flera hundra tusen ishockeyintresserade personer i vårt land.”

Detta om Gästriklands hittills enda seger i turneringen.

Förlusterna 1970 (med Benny Vestblom, Janne Kock och Lenny Eriksson i laget), 1972 (Lill-Janne Eriksson och Tomas ”Malin” Jernberg), 1975 och 1986 var ganska klara.

Samma sak gäller för 2003 trots att vi hade både skyttekungen Johan Alcén (6+5 på åtta matcher) och Anders Lindbäck i laget. Fast Anders fick inte spela en minut, Johan Djusberg ansågs strået vassare.

2012 var det dock verkligen nära mot Stockholm Nord. Gästrikland hade både 2–0 och 3–1 men förlorade med 4–3 efter förlängning.

Kapaciteten har nästan alltid funnits där, men när man tittar på fakta går det inte att komma ifrån att Gästrikland mycket ofta verkligen haft otur med lottningen.

Se på den här kavalkaden:

1961 Förlust mot Västerbotten i semifinal, 3-4. Västerbotten vann sedan finalen mot Värmland med 5–1.

1962 Dalarna besegrade Stockholm i finalen med 7-6 efter att ha haft fullt upp mot Gästrikland med Börje Molander och Lill-Prosten Karlsson i semifinalen. 2–1 blev det där.

1966 Gästrikland utslaget i åttondelsfinal, 0–4 mot Dalarna – som sedan vann finalen mot Stockholm. I gästrikelaget spelade bland andra Kjell Helling, Pär Malmström, Örjan Persson, Lasse Öberg, Berra Hellman och Janne Grönberg.

1971 Förlust i semifinal mot Värmland som sedan vann finalen.

1972 Finalförlust mot Västerbotten.

1975 Finalförlust mot Stockholm.

1976 1–4 i gruppspelet mot Norrbotten, som vann finalen mot Dalarna.

1980 1–2-förlust mot Västerbotten, som vann turneringen.

1983 Gästrikland trea i sin grupp – efter Stockholm och Dalarna, som spelade final mot varann.

1984 Trea i gruppen igen. Efter de slutliga finallagen Dalarna och Norrbotten.

1985 Samma visa. Gästrikarna utslagna av finallagen Norrbotten och Skåne.

1986 1–7 i finalen mot Stockholm.

1987 Kvartsfinalförlust, 4–5, mot slutsegrarna Skåne.

1996 4–6 i semifinal mot Dalarna, som vann finalen.

1998 Semifinal mot Uppland, 2–4. Stockholm vann finalen.

2001 Förlust med 8–4 i kvartsfinal mot Värmland, som gick till final.

2003 Finalförlust mot Stockholm Vit, 2–5.

2004 Gästrikland vann bronsmatchen mot Skåne med 6–2.

2006 0–1 i semifinal mot Göteborg, som vann finalen.

2007 Sjätte plats.

2009 Sjätte plats igen.

2010 Sjunde plats.

2012 Finalförlust mot Stockholm Nord, 3–4.

Och sedan då?

Jo, Gästrikland har slagits ut i kvartsfinalen. 2015, 2016, 2017, 2018, 2019, 2020, 2021 och 2022.

Det börjar bli dags att bryta den trenden, och varför inte den här veckan då slutspelet avgörs i Monitor ERP Arena?

Text: Ulf Kriström